snygga, ehuru deras yttre var ganska ståtligt.
Hästgardets kasern hade byggts 1811, Svea lifgardes, i
slottet Fredrikshof, var något äldre som hemvist för
militären, och yngst var Andra lifgardes som låg på
den plats hvilken förr upptogs af skeppsvarfvet Terra
nova, som upphört omkring 1816, men
gardeskasernerna där kallades ofta med det namnet ännu
på 1830-talet.
För artilleriet fanns icke någon gemensam kasern, utan manskapet var fördeladt på flere småkaserner här och där på Ladugårdslandet.
Hvar dag marscherade vaktparaden från Fredrikshof Storgatan fram, och de som bodde vid nämnda gata voro afundade af öfriga stockholmare, ty paraden var något att se och höra på den tiden, och de stockholmare, som ej bodde på Ladugårdslandet gingo ofta långa vägar för att fröjda sig åt vaktparaden. Bland dem var också jag som halfvuxen gosse.
Om regementstrumslagaren är en ståtlig företeelse äfven i vår tid, utvecklade han dock då mera förvånande färdigheter. Bland annat kastade han den granna anförarekäppen med den lysande knappen högt upp i vädret och tog åter emot den än på ett, än på ett annat sätt, mången gång till åskådarnas häpnad och alltid till deras synnerliga ögonfägnad.
Instrumentens antal var visst större då, och man ej blott hörde det skrällande bullret från »turkiska musiken», utan hade äfven tillfälle att beundra de mångfärgade hästsvansarne som fladdrade omkring den musikens klockspel. En stor del af hautboisterne var tyskar, och äfven i det förhållandet fann man något att beundra. Ej sällan såg man också en
