Lynnet blef icke bättre, kanske snarare sämre,
då roddarmadamerna fingo medtäflare. Dessa utgjordes
först af dalkullor, hvilka rodde lätta, långa snipor,
som i snabbhet vida öfverträffade de tunga
»roddarbåtarne». Sådana kullbåtar visade sig, om ock i
ringa antal, redan 1834, men innan årtiondets slut
hade de gjort ett betydligt intrång på denna »inrikes
sjöfart», och då kullornas roddsnipor i början af
1840-talet utbyttes mot väfbåtar, var dödsstöten
gifven åt den egentliga roddarmadamstrafiken. De
fortforo visserligen ganska länge att söka utöfva sitt
yrke, i synnerhet för långrodder, men det var dock
i mycket obetydlig utsträckning, och slutligen
förmådde de ej kämpa mot den nya tiden.
Men den nya tiden blef också gammal, och dalflottiljen fick sin baneman i ångsluparne.
