Ur stockholmslifvet på 1830-talet.
I SMÅBORGARENS HEM.
Mina äldsta minnen knyta sig till ett gammalt hus vid Västerlånggatan, n:o 7 i kvarteret Typhon efter 1810 års ordning, men som, då den nya nummerordningen år 1832 infördes, fick numret 56. På framsidan står ännu Ao 1780, med stora järnkrampor inslaget i muren.
På väggen satt en rödmålad skylt af bleckplåt i buktig form, och på den röda grunden reste sig två förgyllda lejon, hvilka i majestätiska ramar höllo en gyllene skräddarsax, hvars utspärrade skänklar omgåfvo namnet Johan Olof Lundin i lika lysande inskrift. De kungliga saxbärarne grinade illa åt hvarandra, reste svansarne och räckte ut ofantliga tungor.
Denna skylt angaf, att i huset bodde en skräddare, som hörde till »ämbetet» och icke någon »bönhas» eller fuskare, sådan på hvilken stadsfiskalen kunde anställa jakt. Den handtverkare som hade skylt visade därmed sig vara en »rättskaffens borgare» som kunde vara stolt öfver sitt burskap, och var det ofta lika mycket som storborgarne, hvilka utgjordes af bryggare, bagare och slaktare, de som
