Sida:En gammal stockholmares minnen Del 2.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
119
OFFENTLIGA FESTER


Innan den kommit så långt, hade den dock äfven varit upptagen hos våra folklige konungar, hos Oscar I och Fredrik VII, och sålunda tagit den ovanliga vägen genom furstarnes hjärtan till folken. Där skulle idéen vara i de bästa händer, bättre än hos furstarna, ty hvarken vetandets, konstens, statens eller kyrkans furstar mäktade åstadkomma något utan folkets medverkan. Folkviljan är den bästa alliansen, sade talaren, och denna allians är redan knuten genom det vaknade nationalmedvetandet, medvetandet om Nordens enhet. När Nordens folk känna sig såsom ett, kunna de utan tvifvel hålla stånd både mot zarismen, ultra-germanismen och en centraliserande »Fransosism», ja, till och med mot den europeiska »nödvändigheten». Talaren bad de församlade med honom utbringa ett lefve för detta nationalmedvetande hos Nordens folk, ett lefve för Skandinavismens idé, och för de Tre Nordiska folkens nationalitet, hvilken uppmaning blef med entusiasm efterkommen och beledsagad af väldiga hurrarop.

Redaktör Carl Ploug från Köbenhavn uppträdde därefter. Han hade icke tänkt begära ordet, emedan han så ofta talat vid liknande tillfällen, att man troligtvis visste på förhand hvad han ämnade säga och kanske redan ledsnat på honom. (Nej! nej!) Men han ansåg sig dock på den dagen böra påminna hvad betydelse den 4 juli ägde. Det vore konung Oscars (den I:s) födelsedag, en dag som vore kär både för Sverige, Norge och Danmark. Nordens konungar äro »folkelige» personer, och emedan konung Oscar vore det i Sverige, skulle han vara det ock på andra sidan Sundet.