studenthemmet, funnit sitt varmaste och käckaste
uttryck. Skandinav var han och Sverige älskade han,
men otvifvelaktigt mest för att gagna Danmark och
särskildt för att försvara Sönder-Jyllands danskhet.
Nordens enhet var kär för Ploug, men förnämligast
för nämnda ändamål, och det kan ju icke förtänkas
honom, att det i synnerhet var den danska
fosterlandskänslan som bestämde hans ställning inom skandinavismen.
Så var det ock med öfriga skandinaver
ej blott på Ramlösamötet, utan alltid när det gällde
»nordens sak».
På den ofvan nämnde H. F. Paulsen märktes det kanske icke så mycket, enär han alltid yttrade sig med stor medkänsla för Sverige, men i grund och botten var han i synnerhet dansk. Med denne Paulsen hade jag i Köbenhavn ofta tillfälle att umgås och fann honom alltid intressant, men vanligtvis också rätt egendomlig. Om Danmarks stormän uttalade han sig just icke fördelaktigt. Flertalet bland dem hade, menade han, gjort folket skada, och den nationaldiktare som vunnit högsta anseendet, kunde han alldeles icke tåla. Det var — Holberg.
Hufvudsumman af innehållet i Ramlösamötet kan sammanfattas i hvad där med tydliga ord yttrades att Norden skulle åter blifva ett för att sedan aldrig skiljas. Tredelad är stammen, hette det, men roten är en.
Ja, hvad säges om den saken i vår tid? Tviflare funnos nog äfven på den tiden, men ingen som ville gälla för att vara verkligt bildad och verkligt frisinnad förnekade skandinavismen: Nordens stora sak.
Det var endast en annan sak för hvilken man på ifrågavarande möte uttalade lika stor medkänsla,
