Allt nog, vi begåfvo oss, efter intagen middag
i Café Voisin vid Rue Saint-Honoré, också besökt
af många svenskar, till förut nämnda kafé vid
Boulevard des Capucines, och där vimlade det af våra
landsmän. Bland de första vi fingo sikte på voro
Janne Höckert, den talangfulla, kvicka och glada
konstnären, och målaren Palm, som satt inbäddad
mellan ett par jättelika kabyler, af dem som då blifvit
kallade till Paris för att illustrera världsutställningen
och bidraga till föreställning om huru många olika
folkslag funnos inom franska staten.
Kabylerna smuttade på sitt svarta kaffe och iakttogo fullständig tystnad, men svenskarna pratade så mycket lifligare, och detsamma gjorde också den franska delen af sällskapet. Palma vecchio, som han redan då kallades i vännernas krets, ehuru han ej var äldre än fyrtiofem år, reste den gången i sällskap med fabrikör Mineur, »katunstryckare och tapetmålare» som hans yrke då kallades, en af Stockholms mera kända invånare. De hade tagit in på ett litet gästhus nere vid Seine, på Quai Saint-Michel, snedt emot Notre Dame. Suède hette hotellet och var ett ganska tarfligt ställe, men som lockade svenskarna med det för dem klingande namnet. Nu sutto de på stora boulevarden med andra svenskar, bland hvilka jag snart upptäckte Edvard Bergh och dennes fru Amanda Bergh, född Helander, hvilken också idkade målning. Dit kommo äfven Josef Stäck och många andra svenska målare. Stäck var vid dåligt lynne, ty han hade varit bjuden på middag hos excellensen Löwenhielm, Sveriges-Norges sändebud i Paris, men kom ej fram på gatorna, hvilka, som förut
