I DÜSSELDORF.
Konst- och affärslif. — Svenskar och norrmän. — Unga och gamla. — Tidemand och Gude. — Lerche och kaniken. — Malkasten. — Husköp och egna hem. — En Rhentur.
På 1850-talet var Düsseldorf en ganska liflig handelsstad, men ännu lifligare konstplats. I förra afseendet har det ytterligare utvecklats, i det senare har det nödgats att ej så litet maka åt sig. Den lifliga verksamheten i den staden ligger nu för tiden mest i handelskontoren och varumagasinen samt i fabrikerna och skutfarten på Rhen.
Annorlunda såg det ut 1859, då jag först kom till Düsseldorf. Då behöfde man ej taga många steg på gatan förr än man stötte på en konstnär, till och med en norsk eller svensk. Danskar såg man ej ofta. Jag återsåg många gamla bekanta. Några hade till och med öfvergifvit Italien och få gingo ännu till Paris. Det var Düsseldorf som skulle besökas, ty där kunde man få lära något, hette det.
Många timmar hade jag icke varit på platsen innan jag fick sikte på Josef Stäck, hvilken öfvergifvit både Via Sistina och sin atelier i Petersenska huset vid Munkbron och vid nära femtio års ålder
