Men det började draga ut på tiden innan
frågan om kontorsplatsen hunnit afgöras. Ej utan
oro betraktade jag hvarje morgon den lilla pelare
af preussiska thalerstycken som jag ägde, men som
hvarje dag minskades. Det fria dagdrifvarlifvet
kunde ej utdragas i oändlighet, och det började
äfven ledsna ut mig, fastän det nog hade, tyckte
jag, sin nytta med sig såsom förskaffande mig allt
större kännedom om Hamburgs yttre. Det var dock
icke för den kännedomen jag kommit till den stora
handelsstaden. — Jag längtade efter verksamhet, och
det var därför jag med stor tillfredsställelse mottog
underrättelsen, att hr Cramér återkommit.
Utan dröjsmål begaf jag mig ånyo till Grosse Bleichen och fick företräde hos herrar Ullberg och Cramér, hvilka bägge visade mig mycken vänlighet. De voro unga män, ingen af dem ännu fyrtio år. Yngst var Edvard Ullberg, en gladlynt goddagspilt, med anlag för fetma, ljuslätt och fryntligt leende bakom glasögon med guldbågar. Han hade varit på kontor hos Sieg. Lohmann & komp. i Hamburg.
Den ett par år äldre Fredrik Cramér var mörkare, med ett kraftigare markeradt ansikte. Han hade varit anställd hos Schenck & komp. Bägge gjorde fördelaktigt intryck. Ullberg var född i Stockholm och son till tehandlaren E. Ullberg, som i många år hade försäljningsbod vid Stora Nygatan, samt bror till den på sin tid mycket bekanta sidenkramhandlaren W. Ullberg, hvilken hade bod i hörnet af Stadssmedjegatan och Salviigränd, där Rosengrens (Lagerströms) källare nu har sitt kafé. Cramér var gotländing, hvilket nog hördes så väl då