jag återkom till konststaden vid Rhen var
sammanträffandet med dem hjärtligt och otvunget. Nog
grälade vi om mycket, men det störde icke
vänskapen.
En gång, det var på sommaren 1871, då jag återkom från kommunsorgespelet i Paris och behöfde hämta mig från det ohyggliga intrycket af blod och mordbrand, företogo fyra nordiska konstnärer och jag en högst angenäm färd uppåt Rhentrakten. De fyra voro norrmännen Lerche, Lorch och Jacobson (vintermålaren) samt svenskarna Nordgren och den som nu skrifver detta. Vi färdades än på järnväg, än till fots och än på ångbåt, rastade här och där och smakade på traktens drufsaft samt vände icke förr än vid Bingen, sedan vi gästat flera af platserna vid de måleriska stränderna, svärmat vid Rolandseck och Drachenfels samt så väl från floden som på närmare håll beundrat de öfver allt i trakten om gamla tider vittnande borgruinerna, gjort oss en glad dag i S:t Goar och tillbragt den sista natten i det gamla intressanta Ober-Wesel.
Det var fröjderika stunder, under hvilka man hade tillfälle att lära känna både land och landskapsmålare. Nu äro tre af de fem bortgångna, nämligen Lerche, Lorch och Nordgren, och de allra flesta af de nordiska konstnärerna i Düsseldorf lefva ej längre. Snart är väl ej heller mycket kvar af hela düsseldorfkonsten.
