Nu var det icke många som fördömde tåget
till Italien, hvilket aflupit så gynnsamt för franska
äran och fullbordats på så kort tid samt väl också
skulle förena det dittills splittrade Italien och befria
det från utländskt ok. Det senare visste man
visserligen icke ännu, men Italiens vänner hoppades därpå,
och för tillfället tycktes parisfolket bestå af idel sådana.
Hela Paris var i rörelse på inryckningsdagen, den 14 augusti 1859, för att önska de återvändande krigarne ett hjärtligt välkomna igen. Alla återvände icke, det visste man nog, och mången familj hade att sörja förlusten af en kär medlem som nu låg under torfvan på den Lombardiska slätten, men de som kommo tillbaka mottogos så mycket hjärtligare och festligare.
Redan tidigt på dagen gjorde jag ett slag nedåt boulevarderna för att taga festförberedelserna i skärskådande. Trupperna skulle komma från Bastilleplatsen, där de rastat en stund efter afmarschen från Saint-Maur, på hvars slätt, omkring en svensk mil öster från Paris, man hade slagit läger ett par dagar förut, omedelbart efter ankomsten från Italien.
Öfver allt på vägen mellan Bastilleplatsen och Rue de la Paix flaggades och man hade rest venetianska master i glada färger, med fanor och standar, vimplar, blommor och gröna kransar på prydliga sköldar.
Äreportar saknades ej heller, dekorerade med trefärgade dukar, förenade med blomsterkedjor och rosenslingor samt behärskade af en öfver det hela tronande gyllene örn af riktigt jättemått.
