Ambigu, Palais Royal, alla med goda, till en del
utmärkta skådespelare, och Théâtre-Déjazet ej att glömma.
Den gamla skådespelerskan Virginie Déjazet, som
på olika scener under lång följd af år med stor
framgång utfört i synnerhet unga manliga roller var
i sitt slag en ganska betydande konstnärinna och
med rätta publikens stora gunstling. År 1859 fick
hon privilegium på sin egen Thèatre-Déjazet, hvilken
upprättades i den lilla Folies-Nouvelles på boulevard
Beaumarchais. Långt in på 1860-talet såg jag henne
där spela den unga Richelieu i Bayards och
Dumanoirs komedi »Les premières armes de Richelieu».
Hon var då nära sjuttio år, och försöket förtjänar
erkännande, men någon verklig ynglingaillusion låg
sannerligen icke hos gumman.
Hvarje gång hon uppträdde och lät höra några kupletter, applåderade publiken med »känsla och öfvertygelse», och då hon spelade ung man, voro åskådarna i hög grad betagna och kunde ej nog, tyckte de, prisa den unge mannen sådan den åldriga kvinnan framställde honom. Det kom sig naturligtvis däraf, att dessa åskådare följt med Déjazets skådespelskonst årtionde efter årtionde och således ej märkte den stora förändringen sedan ett eller annat tiotal. För dem var hon alltid den unga kvinnan, som så öfvertygande använde sin stora förmåga att uppträda som karl. Déjazets ynglingaframställningar voro på hennes ålderdom icke alls illusoriska för andra än de gamla beundrarna. De som icke sett dem förr funno dem föga smakliga.
⁎
