sina hufvudkvarter i Amiens, och där bullrades på
olika tyska munarter.
Något bord fanns icke i mitt rum. Jag behöfde ovillkorligt ett bord för att skrifva, ringde därför och fick efter lång väntan ett brådskande besök af en uppassare, för hvilken jag uttryckte mig i bordfrågan.
— Bien, monsieur! — skrek uppassaren och försvann samt kom aldrig mer igen.
Likadant gick det med förnyade försök att få ett bord. Slutligen gick jag själf ned i hotellets byrå och vände mig till värden eller hans ställföreträdare. Med brådskande fart utropade han endast:
— Monsieur, les tables sont rares dans ce-moment-ci.
Det var allt hvad han hade att säga i saken. Jag måste återvända till mitt bordsaknande rum och använda kappsäcken till skrifpulpet.
På aftonen såg det dystert ut i det vanligtvis glada Amiens. Handelsbodarna voro stängda, och blott några få gaslågor brunno på de största gatorna, men fullt med folk som strömmade fram och tillbaka i halfmörkret. De allra flesta af dem som drefvo omkring i staden voro franska blusmän och tyska soldater. Då och då undfägnades de senare af en väldig puff, utdelad af någon blusman, men den senare blef ej ostraffad, i det en tysk gendarm genast inställde sig och grep fransmannen samt drog af med honom. Sådana scener upprepades oupphörligt, och fransmännen tycktes ej kunna låta bli att gifva tyskarna ett eller annat slag, fastän de visste, att de skulle få bota för det.
