Där var hela natten odrägligt oroligt. Man
pratade och gormade, skrek och väsnades på alla
sätt. Kvinnor sökte förgäfves tysta sina skrikande
barnungar. Flera kvinnor gräto. Det fanns en som
skrattade, men det tog sig hemskt ut.
Flertalet utgjordes visst af parisare eller sådana som hade att i Paris uträtta ett och annat, många sannolikt af ganska stor vikt, och nu visste de ej huru de skulle bära sig åt för att få veta huru det egentligen stode till inne i hufvudstaden. De flesta beklagade sig helt högljudt.
Jag insomnade flera gånger, men väcktes genast af bråket omkring mig. Klockan sex på morgonen började kanonaden, och då ökades utropen och klagoljuden, ty man hörde tydligt skotten och visste hvad de betydde.
Min toalett tog ej lång tid. Frukosten drog ej heller långt om. Fram på förmiddagen var jag åter resfärdig, och då jag hade bestämt mig för att begifva mig först till Versailles, skaffade jag mig plats på taket af en omnibus som gjorde regelbundna resor, efter hvad man sade, mellan Poissy och Versailles.
Det var en härlig vårmorgon, men kanondundret blef allt tydligare, och naturens frid öfverensstämde icke med krigets åskor. En tillfällig reskamrat på omnibustaket, en ung soldat som kom tillbaka från fångenskapen i Tyskland, talade ej heller om annat än ofred och framställde den öfvertygelsen, att Frankrike snart skulle hämnas för det svåra, men ingalunda, sade han, förkrossande nederlaget.
Vi foro genom Saint-Germain-en-Laye och jag
