dyra matställena, kunde också, hette det, få känna
på hvad det ville säga att inskränka sig.
Hvar jag gick i Paris stötte jag på folksamlingar i de för öfrigt tämligen tomma gatorna. Dessa folksamlingar gällde vanligtvis någon husrannsakning eller häktning. Parisarne voro på den tiden föga säkra till sin person, hvaremot främlingar i vanliga fall gingo tämligen oantastade. Jag hade under hela den tid jag uppehöll mig i Paris icke anledning att beklaga mig öfver några godtyckligheter.
Det värsta som kunde hända mig var att man skrek ett »On ne passe pas, citoyen!» och sträckte gevärskolfvar mot mig, då jag nalkades några af kommunens förrådshus, krutmagasin eller dylika byggnader, eller då jag hade trängt mig fram med för stor nyfikenhet för att taga reda på hvad den eller den folksamlingen hade att betyda.
En dag beslöt jag att besöka den till öfverstlöjtnant mot slutet af sextiotalet befordrade militärattachén Ferdinand Staaff, hvilken då med familj bodde vid Place de Wagram i nordvästliga utkanten af Paris och, som jag redan omnämnt, var den enda i Paris befintliga medlemmen af svensk-norska beskickningen.
Jag vände mig till en fiakerkusk som med sitt åkdon höll utanför Café Suède och frågade honom om han ville köra mig till Place de Wagram.
— Wagram! upprepade åkaren och ref sig i hufvudet med ett ytterst betänksamt utseende.
Jag frågade, om han trodde att några obus föllo på den platsen.
— Ils ne tombent pas mal! svarade
