alla afseenden. Jag tänkte därpå, då jag sju år
därefter för första gången besökte det då
färdigbyggda präktiga palatset. Men den 23 maj 1871
var det annat som tog uppmärksamheten i anspråk.
Min kapten hade god reda på ställningen öfver allt
i Paris och visade mig hvar den eller den
armékåren för tillfället befann sig. Jag fick en ganska
klar föreställning om striderna där nere i staden.
— Men, yttrade kaptenen och smålog kanske litet elakt — ni vet måhända inte, att insurgenterna beskjuta den plats, där vi nu befinna oss, och att en granat kommer då och då.
— Om vi skulle kasta oss ned på marken, föreslog jag.
— Åh nej, vi kunna gärna stå upprätt — förklarade han, och för skams skull stod också jag upprätt.
Men så kom en granat och slog ned i vattnet vid Ienabron, alldeles under oss.
— Såg ni den där? sporde kaptenen.
Jag hade nog sett den och sett tillräckligt för öfrigt.
— Som ni vill, sade kaptenen.
Vi togo ett vänligt afsked och ha sedan dess aldrig sett hvarandra. Kanske att han stupade, då det 110:de ryckte fram.
När jag lämnade Trocadero fladdrade den röda fanan ännu på Tuilerierna. Under natten därefter sattes eld på slottet, och på onsdagen samt närmast följande dagar brann en god del af Paris, en praktfull syn, ännu mera hemsk än praktfull, mera förskräcklig än hemsk.