då hästarna tycktes stå på hufvudet utför
Götgatsbacken, hvilken blifvit sänkt, upplyste min följeslagare,
men föreföll mig lika brant som någonsin. Kälke
fick man dock icke åka utför den backen, men
slädfarten var lika god som kälkbacksåkningen.
Södermalmstorg kände jag genast igen med de stora husen på vänster hand, och »stadens nya hus», en ganska gammal byggnad midt emot. Södermalmstorgvakten var också som förr med sin underofficer och sina, jag skulle nästan vilja säga gamla gardister, de flesta icke fullt nyktra.
Ja, Stockholm var sig likt, om man undantager, att vid slussen stod en eländig omnibus som hade sin tur på Ladugårdslandet. Ett annat sådant fordon gick från Riddarhustorget till Kungsholmen, men hade visst funnits redan för tolf år sedan och hade ej det minsta förändrat sig.
Så var det också nu Skeppsbron med gamla våghuset, en rysligt ful och skröplig byggnad. Men slottet! Se, det var något att fröjdas åt, alldeles som ej blott för tolf år sedan, utan till och med som tolfvan flere gånger om. Hvad det var vackert och hvad det gjorde en stockholmare godt att återse det.
Detsamma kunde just ej sägas om basaren på Norrbro, och man blef ledsen att höra, det nämnda bro ännu var den enda öfver Norrström. Åtskilliga förslag hade man gjort, men längre hade man icke kommit ännu 1866. Somliga ville att bron skulle gå från Skeppsbron till Blasieholmen, midt för lifmedikus, Magnus Retzius’ hus i hörnet af Stallgatan, där man sedan byggde Grand Hôtel. Andra yrkade på att Samuel Owens gamla förslag skulle upptagas igen
