sin uträkning att bo så nära gatan som möjligt, utan
att behöfva betala den dryga hyran för en bel étage,
då man i anseende till de öfver allt befintliga
butikerna icke kunde erhålla någon bostad i
bottenvåningen.
Att stor fattigdom och äfven mycket elände påträffades i somliga källarvåningar bevisar icke att alla sådana boningars invånare hörde till uselhetens klass. Men besynnerligt kunde man finna, att personer hvilkas bohag utvisade nästan välstånd kunde bekväma sig att tillbringa sitt lif uti en eländig, fuktig och i flera afseenden ohälsosam källare, där man dessutom var utsatt för att ej blott vid stora öfversvämningar, hvilka ofta nog förekomma vid Elbestranden, utan äfven hvarje gång vattnet steg endast något högre än vanligt, få rummen förvandlade till fisksumpar.
En nyårsnatt — det var 1854—1855 — öfverraskades de från gästabuden vid årsskiftet återvändande hamburgarne af dånande kanonskott, som återljödo i gatorna. Det var tecken till svår öfversvämning.
Prosit Neujahr! hade alla i nattens mörker mötande tillropat hvarandra. Prosit Neujahr lät det äfven vid kanondundret, och flertalet af stadens 200,000 invånare fortsatte sin väg under gladt skämt.
*
De 200,000 ha nu ökats till 700,000, och bland dem finnas otvifvelaktigt ett icke ringa antal skandinaver, äfven om de i anseende till folkmängden i dess
