göteborgsbarn, liksom brodern, den kände politikern,
rådmannen Albert Wilhelm B., mest känd genom sin
riksdagsverksamhet. G. D. Björck tillträdde sitt
biskopsämbete 1856 och vann snart rykte för sin fromhet.
»Vår fromma biskop» var också den benämning som
Handelstidningen alltid ägnade honom.
Såsom ordförande i konsistorium stod biskopen i spetsen för Göteborgs hela lutherska kyrkoväsen, så väl för Domkyrkoförsamlingen som för Kristina eller Tyska församlingen jämte Garnisonsförsamlingen, Fattighusförsamlingen och Carl Johans församling. Flere församlingar kände man då icke till i Göteborg. De mest bekanta prästmännen näst efter biskop och domprost voro Kristina församlings svenska kyrkoherde prosten J. C. Lamberg och tyske kyrkoherden C. Prehn.
Lugnt och stilla var det på religiösa området. De enda som åstadkommo något buller voro några mormoner, hvilka 1857 hade infunnit sig i Göteborg för att värfva anhängare. Wieselgren kallade dem att afhöra ett föredrag af honom i Domkyrkan, men på gatan öfverföllos de af schåare, och ett högst obehagligt uppträde inträffade, hvilket dock ej hade andra följder än att de »yttersta dagarnas heliga» skyndsamt lämnade staden,
⁎
Vetenskapen var icke främmande för 1850-talets göteborgare. Deras högsta civila styresman, landshöfdingen, var framstående i naturkunnighet. Olof Immanuel Fåhræus hade vunnit anseende som
