som en gång jag var ute och jagade och haren höll på att sitta ihjäl mig.
Edvard (misstroget). Åh, fan!
Friherrinnan (leende). Förskona mig från edra jagthistorier! Din arm, om du behagar, min bror. I fall det intresserar dig skulle jag vilja visa dig en vacker anläggning nedåt sjön till. Der är en förträfflig utsigt och min man ämnar bygga upp en paviljon på kullen.
Edvard (bjuder henne armen). Hjertans gerna.
(De gå, jemte baron Samuel, språkande.)
TIONDE SCENEN.
Knut (som följer de öfriga på afstånd. Mamsell Rehnström från en annan sida, då Knut ilar henne till mõtes).
Knut. Hur är det med Amanda?
Rehnström. Det stackars barnet måtte få frossan eller scharlakansfebern, ty hon gråter och darrar som ett asplöf?
Knut. Min Gud, är hon sjuk?
Rehnstrom. Nej bevars, det tror jag ej, men glädjen att få så älskvärdt fremmande har utan tvifvel altererat henne.
Knut (smickrad). Jag ber. Hon är allt för afundsvärd, som har en så känslig och behaglig vän som ....
Rehnström (afbryter). Så artig, herr baron. Det är en alltför stor jouissance att möta så mycken sympathi.
