processen, hade den forna vänskapen å Reuterholms sida förvandlats därhän, att hans »egen Albert» var en av dem, som hårdast drabbades av hans förföljelse. Det var nämligen på Reuterholms anstiftan,som Ehrenström dömdes till förlust av liv, ära och egendom, men icke nog härmed, det var på Reuterholms tillskyndan, som rikskanslern Fredrik Sparre i hertigen-regentens konselj på Drottningholm den 22 september 1792 eller på dagen elva år efter Reuterholms här ovan anförda sliskiga brev, yrkade, att Ehrenströms straff skulle skärpas med spöslitning. Denna gemenhet förekoms dock genom hertig Fredriks och riksdrotsen Wachtmeisters protester och därigenom, att Reuterholm ej i förväg hade förmått hertig Carl att ansluta sig till åtgärden. Som bekant blev Ehrenström på avrättsplatsen benådad från dödsstraffet, vilket förvandlades till livstids fästning, men härför hade han säkerligen ej Reuterholm att tacka.
En av orsakerna till det spända förhållandet mellan Reuterholm och Ehrenström var att den senare ej kunde uppskatta den förres stora anspråk på att vara framstående stilist och talare. Härom hade Reuterholm själv mycket höga tankar, men så väl hans vittra produktion som hans politiska och andra tal ådrogo sig genom sin högtravande form och sitt svamliga innehåll huvudsakligen åtlöje. Upplysande är i detta hänseende historien om hans uppträdande vid 1786 års riksdag, då han gjorde sin debut i det politiska livet och i ingången till trettioårsåldern borde ha haft ungdomens obetänksamhet och kritiklöshet bakom sig. Vid riksdagens början lyckades Reuterholm bli utsedd att anföra den deputation, som skulle framföra ridder-
