ständighet — Ehrenströms förut omtalade åsikt om hans inkompetens för hovkanslerssysslan —, som ännu mera fördjupade det och hvilket jag alltid räknat som den egentliga orsaken till hans kallsinnighet emot mig, hvilken slutligen öfvergick till de yttersta gränserna af hat och hämndgirighet.»
Reuterholms senare levnad, efter inträdet i trettioårsåldern, ligger ej inom ramen för dessa erinringar. Det är hans ungdoms tid vi sökt följa. Av de härom nämnda meddelandena torde framgå, att han med många goda egenskaper och förutsättningar, såsom varm religiositet, arbetsförmåga och arbetslust samt i viss mån rättskänsla, förenade andra icke blott mindrevärda utan även klandervärda och menliga för hans utveckling. Hans redan tidigt framträdande högfärd och stora egenkärlek tillvällade sig snart väldet över hans bättre jag och av den jämförelsevis sympatiske ynglingen, vars leverne och psyke skildrats i dagböckerna, blev den Reuterholm, som inför historiens dom framträder såsom en både moraliskt och politiskt sedt minst sagdt föga tilltalande personlighet.
