talrik skara både kvinnliga och manliga tjänare. Då och då fick hon emottaga besök av sönerna. Så länge dessa vistades vid universitetet i Uppsala, tilbragte de mellanterminerna på fädernegården. Sedermera blev deras vistelse där mer tillfällig. Axel Christian var bunden av tjänstgöring i Svea hovrätt, där han, sedan han lämnat Uppsala, blivit auskultant, och kanske även som livdrabant, och Gustaf Adolf delade sedan han 1778 blivit kammarherre hos drottning Sofia Magdalena sin tid mellan hovtjänsten och ordensväsen och andra »maçonniqua» bestyr hos hertig Carl. De sistnämnda togo honom så starkt i anspråk, att han ej kunde infinna sig vid sin moders dödsbädd och ägna henne sina omsorger. Det är dock möjligt att även väderleken lade hinder i vägen. Dödsfallet inträffade nämligen den 19 januari 1783 — nästan på dagen tio år efter riksrådets bortgång —, och en färd över Ålands hav midt i vintern var fordom ett vida mer både tidskrävande och svårutförbart företag än i våra dagar. Även Axel Christian stannade i Stockholm. Följden blev att den avlidnas kvarlevor blott blevo bisatta och att man uppsköt begravningen till sommaren. Då försiggick den emellertid under mycket uppseendeväckande former och på ett sätt, som gav särskildt yngste sonen tillfälle att exponera sin djupa sorg i full överensstämmelse både med sitt känsliga och ömma hjärtas fordringar och med den bortgångna moderns högadliga börd. Härom skola några erinringar lämnas i ett följande kapitel.
Under riksrådinnans änketid hade förmögenheten varit oskiftad, men efter hennes död delades hennes och makens kvarlåtenskap mellan de två sönerna. Gustaf Adolf Reuterholm erhöll Svidja och Pickala, vilka enligt
