oss uppbyschad säng, inne i ett matskåp, där vi ganska illa hvilade öfver natten.
21 september.
Om morgonen läto vi bära våra saker ned i båten, men innan afresan besåg jag de ännu synlige rudera efter det där varande gamla nunneklostret. Det synes endast stenhögar på de ställena, där hela byggnaden stått, nu med enbuskar öfverväxte, klostret måtte eljest hafva varit indeladt i små fyrkanter, hvar emellan åter en instängd grön plats i kvadrat varit innesluten; kring kyrkan, som ännu står kvar, och är af den aldra antikaste arkitektur, synes rudera efter ett långt och smalt galleri, som förmodligen varit deras måltidsrum. Kyrkan är mycket mörk. Altaret är nu flyttadt, men däröfver sitter dock den gamla altartaflan kvar, som är en af de allra äldsta och gjord som ett skåp, med alla de heligas bilder uthuggna. Mitt emot där altaret nu står synes äfven de gamla grillerna, som varit i klostertiden, hvar innanföre en abedissa Stina Kurck ligger begrafven. Annars har den lilla stadens borgerskap där gjort sig grafvar, så att det fordna koret är helt uppfylldt. Om klostrets öfverändagång berättades där följande historia, nämligen att nunnorna blifvit allt för strängt hållna, och därföre med all flit sökt tillfälle till umgänge med karlar, men aldrig lyckats, förrän de funno på, att genom grillerna få sin önskan, hvarpå sedan mest alla nunnorna började något växa på tjockleken, då de blefvo från klostret utkörda, inrättningen öfverändakastades, och då säges de många sysslolösa kvinnofolken ha tagit sig för att sticka strumpor, och dymedelst börjat Nådendalsbornas strumpetrafik.
