Hede trodde sig alltid gå bland fiender och tänkte alltid på att taga vara på sig själv. På många år hade han inte känt den ro, som tillät honom att glömma bort sig själv, men nu kom den till honom.
Medan Gunnar Hede satt så och tänkte på just ingenting, kom han att företaga en helt mekanisk rörelse, såsom man gör, då man är i vanda förhållanden. Då han satt där med isen framför sig och skridskorna på, steg han upp och började åka utåt sjön. Och han tänkte lika litet på att han gjorde detta, som man tänker på hur man hanterar gaffel och sked, då man äter.
Han gled åstad utåt isytan, det var det bästa tänkbara skridskoföre. Han var långt ute från land, innan han märkte vad han hade gjort.
»En förträfflig is,» tänkte han då, »jag undrar varför jag inte har gått här förut i dag.
»Jag gick här desto mera i går,» tröstade han sig. »Här får inte försummas en dag, så länge jag har ferier.»
Det måtte ha varit, därför att Gunnar Hede hade kommit att företaga sig något, som han hade brukat göra, innan han blev sjuk, som något av hans forna jag hade vaknat hos honom. Tankar och föreställningar, som hörde ihop med hans gamla liv, började tränga sig upp till medvetandet. Men på samma gång sjönko alla sådana tankar, som hängde samman med hans sjukdom, ned i glömska.
Såsom han brukade, då han gick på skridskor, gjorde han en lång sväng utåt sjön för att kunna se förbi en vass udde. Han gjorde det
