än att lyfta upp händerna mot vårhimlen och bedja den skynda på med sitt arbete. Bara bedja om solsken och värme, bara tigga den hulda solen, att hon ville lägga sig vinn om den långa gränsskogen, sända in små, stickande strålar mellan granarna och smälta snön under dem. Kära, kära, gjorde just detsamma om någon snö bleve smält i dalen, bara det bleve bart på bergen, bara skogsstigarna blevo gångbara, bara fäbodflickorna flyttade in i hyddorna sina, bara myrarna bleve upptorkade, bara den vägen bleve gångbar, som var hälften så kort som landsvägen.
Ingrid visste vem det var, som inte skulle vänta på skjuts eller tigga skjutspengar, bara skogsvägen bleve gångbar. Hon visste vem som då skulle draga bort från prästgården en ljus natt, visste vem som skulle göra detta utan att begära lov av en enda människa.
Hon trodde, att hon hade väntat våren förr. Det var ju något, som tillhörde alla människor, att vänta på våren. Men nu visste Ingrid, att hon aldrig förr hade längtat efter den. Ånej, ånej, hon ville inte kalla det där andra för längtan!
Förr hade hon väntat på gröna löv och sippor och trastsång och gökrop. Men detta var barnslighet och ingenting annat. Den längtade inte efter våren, som bara tänkte på det, som var vackert. Man skulle ta upp och kyssa den första jordtorvan, som stack fram ur snön. Man skulle plocka det första skrumpna nässelbladet, bara för att få bränna in i skinnet, att nu var det vår.
