Men Ingrid tyckte om det hon fick höra i kyrkan. Det var gott att höra, att lärjungarna blevo tröstade i sin längtan genom ett glädjens under. Hon tyckte om detta, att Jesus tänkte på att trösta dem, som voro så rent förbi av att längta efter honom.
Medan Ingrid och alla andra sutto i kyrkan, kom en lång dalkarl gående på vägen. Han gick i päls och hade den tunga kramsäcken på ryggen, såsom en, den där inte kan skilja på vinter och sommar, på vardag och helg. Han gick inte in i kyrkan, utan smög med stort bekymmer förbi hästarna, som voro bundna vid vägskranket, in på kyrkogården.
Där satte han sig på en grav och tänkte på alla de döda, som ännu sovo, och på en död, som hade vaknat till liv. Han satt kvar där ännu, då folket gick ut ur kyrkan.
Karin Landbergs Olov var en av de första, som kommo ut, och då han råkade kasta en blick bortåt kyrkogården, fick han syn på dalkarlen. Det kan vara svårt att säga om det var nyfikenhet eller något annat, som drev honom, men han gick bort för att tala med den där karlen. Han ville se om det var möjligt, att han, som skulle vara botad, hade blivit vansinnig på nytt.
Och det var nog möjligt. Han berättade genast för den unga fästmannen, att han satt där för att vänta på en, som hette Gravlilja. Hon skulle komma och spela för honom. Hon kunde spela så, att solen dansade och stjärnorna gingo i ring.
