gången. De hade inte en aning om vad han väntade sig av dem.
Hede vände ögonen mot Ingrid för att få en förklaring, varför inte konstberidarna dansade. I samma stund han såg hennes ögon, så överjordiskt strålande, som de voro då, blev han så förvånad, att han upphörde att spela.
Han stod där ett ögonblick och såg sig om i kretsen. Det var underliga, oroliga blickar, som de alla fäste på honom.
Det var omöjligt att spela, då människorna stirrade på detta sätt. Han gick helt enkelt ifrån dem. Han såg en flock blommande äppelträd långt nere i trädgården. Dit gick han.
Han såg nog, att ingenting gick ihop med den föreställningen han nyss hade haft, att Ålin hade stängt in honom, och att han var i Uppsala. Trädgården var för stor, och huset var inte klätt med rött vinlöv. Nej, detta kunde inte vara Uppsala.
Men han brydde sig inte mycket om var han var. Han tyckte, att han inte hade spelat på århundraden, och nu hade han fått fatt på en fiol. Nu skulle han spela.
Han lade fiolen upp till kinden och började. Men återigen hindrades han av fingrarnas stela rörelser. Han kunde endast utföra de allra enklaste saker.
»Här blir verkligen att börja om från början,» sade han. Och han smålog och började spela en liten menuett. Det var det första han lärt sig. Far hade spelat före, och han hade spelat efter,
