han kom ihåg. Det viktiga var, att han mindes. Bara detta var ett oändligt välbehag.
Efter detta stannade stråken liksom av sig själv. Den ville inte föra honom vidare. Och dock var där annat, mycket annat han måste minnas. Ännu stod mörkret som en fast mur framför honom.
Han tvingade stråken att gå vidare. Och den spelade två små obetydliga melodier, de allra tarvligaste han någonsin hade hört. Hur hade hans stråke lärt något dylikt?
Mörkret vek inte en smula för dessa melodier. De lärde honom egentligen ingenting. Men ur dem växte upp en ångest, sådan han aldrig förr visste sig ha erfarit. En vanvettig, förfärlig skräck, själens, de fallna andarnas orimliga fasa.
Han upphörde att spela, han stod inte ut. Vad var det i dessa melodier, vad var det?
Mörkret vek inte alls för dem, och det ohyggliga var, att han tyckte, att så snart han inte gick emot mörkret med fiolen och drev det framför sig, så kom det svepande emot honom och ville omsluta honom.
Han hade stått och spelat med halvslutna ögon, nu lyfte han ögonlocken och såg ut i verklighetens värld. Då fick han syn på Ingrid, som hade stått där och hört på honom hela tiden.
Så frågade han henne, inte i hopp om svar, bara för att kunna hålla tillbaka mörkret ett ögonblick.
»När spelade jag det här sist?»
Men Ingrid stod där skälvande. Hon stod med sitt beslut fattat. Hur det än gick, skulle
