Sida:En herrgårdssägen.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
143
EN HERRGÅRDSSÄGEN

på rösten, att han inte ville höra det. Han skulle kunna slå ihjäl henne, om hon sade det.

Då anropade hon all sin kärlek och såg Gunnar Hede rätt in i ögonen och sade:

»Du har inte varit rätt klok.»

»Inte på länge kanske?»

»Jag vet inte riktigt. Inte på tre, fyra år...»

»Varit splitter galen, du?»

»Nej då, nej då! Du har köpt och sålt och stått på marknader.»

»Hur var jag galen då?»

»Du var rädd.»

»För vem var jag rädd?»

»För djur...»

»För getter kanske?»

»Ja, mest för getter.»

Hede hade stått och hållit hårt om hennes handled hela tiden. Nu slängde han handen ifrån sig, riktigt slängde den. Han vände sig ifrån Ingrid, rasande vred, som hade hon lömskt berättat honom ett illvilligt förtal.

Men den känslan vek för annat, som upprörde honom än djupare. Så klart, som hade det varit målat, såg han för sina ögon en lång dalkarl, böjd under en ofantlig säck. Han ämnar sig in i en bondstuga, men en liten ömklig hund kommer ut mot honom. Han stannar, niger och niger och vågar inte gå in, förrän en karl skrattande kommer ut ur stugan och kör undan hunden.

Då han såg detta, kom den förfärliga ångesten åter till honom.