alldeles galna i henne,» sade herr Blomgren. »Bara för det leendets skull har flickan ständiga anbud från familjer, som vilja adoptera henne. Hon kunde växa upp i ett förmöget hus nu, om hon ville överge sin morfar. Men vartill behöver hon ett leende, som gör människor galna, då hon aldrig vill visa sig varken på en hästrygg eller i en trapez?»
»Vi känna andra konstnärer,» sade fru Blomgren, »som ta upp barn från gatan för att uppfostra dem till yrket, då de själva inte mer kunna uppträda. Det är mer än en, som har lyckats skapa en stjärna, och som tilltvingar henne ofantliga honorar. Men herr Blomgren och jag ha aldrig tänkt på honoraret, vi ha bara tänkt på att få se Ingrid flyga fram genom ett tunnband, medan hela cirkus skälvde av applåder. Det skulle ha varit att börja livet på nytt.»
»Varför behålla vi hennes morfar?» sade herr Blomgren. »Är han en konstnär, som anstår oss? Vi, vi kunde ju få med oss en före detta medlem av ett hovkapell. Men vi älska flickan, vi kunna inte undvara henne, vi behålla gubben för hennes skull.»
»Är det inte grymt av henne, att hon inte vill tillåta oss att göra en konstnär av henne?» sade de.
Hede såg sig om. Den lilla blindförerskan gick där med ett tåligt lidande inpräglat på sitt ansikte. Han såg på henne, att hon visste, att den, som inte kunde dansa på lina, var en obegåvad och föraktlig varelse.
