gnistrade i hjulspåren. Det nedtrampade, kortvuxna gräset knorrade ihop sig, så att det blev som torr mossa, under det att de gula maskrosorna, som prydde gräsmattan, bredde ut sig och svällde på sina långa stänglar, så att de blevo stora som astrar.
Det kom en dalkarl, en sådan där, som gick omkring och sålde knivar och saxar, vandrande nere på vägen. Han var klädd i lång, vit fårskinnspäls, och på ryggen bar han en stor, svart lädersäck. I den utrustningen hade han gått flera timmar utan att känna någon värme, men då han lämnade landsvägen och kom upp på kyrkplatsen, dröjde det inte en minut, förrän han måste stanna och taga av hatten för att kunna torka svetten ur pannan.
När karlen stod så där med bart huvud, såg han både vacker och klok ut. Han hade hög, vit panna, djup förståndsrynka mellan ögonbrynen, välformad mun med tunna läppar. Han bar håret benat mittöver hjässan, det var rundklippt i nacken, hängde ned över öronen, krusade sig litet i topparna. Han var lång och starkt byggd, inte grov, på allt sätt välbildad. Men det var det felet med honom, att hans blick var ostadig, ögonstenarna irrade beständigt långt in i ögonvrån liksom för att gömma sig. Kring munnen funnos drag, som tycktes förryckta eller förvridna, något fånigt och slappt, som inte passade, som inte riktigt hörde till ansiktet.
Riktigt klok kunde han inte heller vara,
