skramla med sina grimmor och skrapa i marken med hovarna.
Äntligen kom ett ögonblick, då alla hästarna sågo ned och riktigt tycktes äta i kapp. Då började han vandringen mellan dem. Han höll igen pälsen, så att den inte skulle fladdra ut och förråda honom, och han gick på tå, så vackert han kunde. Om en häst höjde ögonlocket och såg på honom, stannade han genast och neg. Han ville gärna vara hövlig i denna stora fara, men djuren måtte väl vara rimliga och förstå, att han inte kunde buga sig, då han bar en säck järn på ryggen. Det återstod honom ingenting annat än att niga.
Han suckade mycket tungt, ty det var en svår och besvärlig sak här i livet att såsom han vara rädd för alla fyrfota djur. Egentligen var han inte rädd för andra djur än getter, och för hästar och hundar och kattor skulle han inte alls ha varit rädd, om han endast hade kunnat bli säker på att de inte voro några slags omskapade getter. Men han blev aldrig säker på den saken. Så att det var egentligen lika galet för honom, som om han hade varit rädd för alla slags fyrfotingar.
Det var inte lönt för honom att tänka på hur stark han var, och att dessa små bondhästar brukade vara alldeles ofarliga. Sådant kan inte den tänka på, som har fått in fruktan i själen. Det är en svår sak, fruktan, och det är tungt för den, som hon har blivit bofast hos.
Det var märkvärdigt, att han dock kom förbi hela hästraden. Det sista vägstycket tog han i
