jämföras med kyrkogården. Och kyrkogården var bättre än själva skogen, ty i skogen var ödsligheten så stor, att han blev rädd för den. Här var det stilla som i skogsdjupet, men han var inte utan sällskap, här funnos sovande människor under varje sten och varje tuva. Just så mycket sällskap, som han behövde för att inte känna ensamhet och vantrevnad.
Han styrde genast färden fram mot den nyöppnade graven. Han gick dit, dels därför att där stodo några skuggande träd, dels också därför att han tyckte om sällskap. Han trodde väl, att det kunde vara möjligt, att denne döde, som hade blivit så nyss nedbäddad, vore ett bättre skydd mot ensamheten än de längesedan hänsovna.
Han nära nog böjde knä med ryggen åt den stora sandhögen på gravkanten. Han lyckades skjuta upp säcken, så att den stod stadigt på högen, och lossade de grova läderremmar, som höllo den fast. Det var en stor dag, en fridag, han kastade till och med av sig pälsen. Med stort välbehag satte han sig på gräset så nära graven, att de långa benen med de knäbundna strumporna och de grova snörskorna hängde ned över gravkanten.
Han måste sitta stilla en rätt lång stund och hålla ögonen på kistan. Då man hade en sådan fruktan som han inom sig, kunde man aldrig vara nog försiktig. Men kistan rörde sig verkligen alls inte, det var omöjligt att misstänka, att den gömde något försåt.
Inte förr var han viss om sin sak, än han stack
