dessa vackra saker hördes, så snart han förde stråken över strängarna. Det skötte fiolen om, den visste hur det skulle vara, och dalkarlen, han satt bara och lyssnade.
Det växte visor ur den där fiolen, som det växer gräs ur jorden. Ingen kunde förstå hur det tillgick. Vår Herre hade lagat till det så.
Det var dalkarlens mening att sitta stilla så där hela dagen och låta de kära tonerna växa upp ur fiolen som små vita och brokiga blomster. Han skulle spela en hel äng full med blomster, spela full en hel lång dal, en hel stor slätt.
Men hon, som låg skendöd nere i kistan, hade väl hört fiolspelet, och på henne hade det övat en underlig verkan. Tonerna hade kommit henne att drömma, och av det hon hade sett i drömmen hade hon blivit så upprörd, att hennes hjärta hade börjat klappa, hennes blod hade börjat strömma, och hon hade vaknat.
Nu är att märka, att allt, vad hon hade upplevat, medan hon hade legat skendöd, de tankar hon då hade haft och även den sista drömmen, allt detta var borta och glömt i samma stund, som hon vaknade till sitt vanliga medvetande. Hon visste inte ens, att hon låg i sin kista, utan hon trodde, att hon alltjämt låg sjuk hemma i sin säng. Hon tyckte bara, att det var underligt, att hon ännu levde. Nyss, innan hon somnade, var hon ju mitt inne i det flämtande dödsarbetet. Det borde ju ha varit ute med henne för länge sedan. Hon hade tagit farväl av fosterföräldrarna, av syskonen och av
