låg hon i ett gult rum, som hade grönt tak och en stor ljuskrona i taket.
Rummet var trångt och sängen i minsta laget. Varför kändes det, som voro hennes armar och ben fängslade? Var det, för att hon skulle hålla sig stilla i den lilla, lilla sängen?
Det var märkvärdigt, att de hade lagt en psalmbok under hennes haka. Det brukade man ju inte annat än med lik.
Mellan fingrarna hade hon en liten blombukett. Hennes fostermor hade klippt ett par kvistar ur sin blommyrten och lagt mellan hennes händer. Ingrid förvånade sig. Vad hade det gått åt hennes fostermor?
Hon såg, att man hade givit henne en huvudkudde med breda spetsar och ett batistlakan, som låg i fina veck. Hon var mycket nöjd, hon tyckte om att ha det fint. Men hon skulle än hellre ha velat ha ett varmt täcke på sig. Det kunde ju inte vara bra för en sjuk att ligga utan täcke.
Ingrid var färdig att sätta händerna till ögonen och gråta. Hon frös så bitterligen.
I detsamma kände hon något hårt och svalt mot sin kind. Hon började småle: det var den gamla, röda trähästen, den trebenta Camilla, som låg bredvid henne på huvudkudden. Lillbror, som aldrig kunde sova någon natt utan att ha den bredvid sig i bädden, hade nu lagt den till henne. Det var kärligt gjort av Lillbror. Ingrid fick än större lust att gråta, då hon tänkte på att Lillbror hade velat trösta henne med trähästen.
