Men dalkarlen hade alltjämt sin tanke för sig. Då hon så gärna ville locka fram honom, beslöt han att sätta villkor för henne.
»Jag skall komma, om du vill gå din väg,» sade han.
Ingrid försökte genast lyda honom och stiga upp ur kistan, men hon låg så omsvept med lakan, att hon hade svårt för att resa sig.
»Du får komma och hjälpa mig,» sade hon. Det var halvt tvungen sak, och halvt var det därför, att hon var så rädd för att hon inte riktigt hade undkommit döden. Hon måste komma nära någon, som levde.
Han kom verkligen, trängande sig mellan kistan och gravväggen. Han lutade sig över henne, lyfte upp henne ur graven och satte ned henne i gröngräset bredvid gravöppningen.
Ingrid kunde inte hjälpa, att hon slog båda armarna om hans hals, lade huvudet mot hans axel och snyftade. Hon kunde aldrig sedan förstå hur hon hade kunnat göra detta, och att hon inte hade varit rädd för honom. Det var dels av glädje över att han var en människa, en levande människa, och så var det av tacksamhet över att han hade räddat henne.
Gud, vad skulle det ha blivit av henne, om inte denne hade varit! Det var han, som hade lyft av kistlocket, och som hade återfört henne till livet. Hon visste ju inte hur något hade gått till, men han hade helt visst varit den, som hade öppnat kistan. Vad skulle det ha blivit av henne, om han
