»Jag skall spela fiol för dig hela eftermiddagen, jag skall spela, så länge du vill.»
»Vill du lära fiolen nya låtar?» frågade han.
»Det vill jag visst, det.»
Ingrid blev i samma stund både förvånad och nedslagen. Han tog ett kraftigt tag i säcken och ryckte den till sig. Han släpade bort den över gravarna, och deras penninggräs och åbrodd trycktes ned under den, som om den hade varit en åkervält.
Han förde den fram till en hög av torrt löv och ris och gamla blombuketter, som låg invid kyrkogårdsmuren. Där plockade han fram allt, som fanns i ränseln, och gömde det mycket väl under riset.
När den var tom, kom han tillbaka till Ingrid.
»Nu kan du stiga i,» sade han.
Ingrid steg i säcken och kröp ihop på dess träbotten. Karlen spände till alla remmar lika noga, som om han hade haft sina vanliga varor att föra, krökte sig åter, så att han nästan böjde knä, satte armarna i hängslena, spände ett par remmar i kors över bröstet och reste på sig. Då han hade gått ett par steg, började han skratta. Han bar en säck på sin rygg, som var så lätt, att han hade kunnat dansa med den.
Det var inte mer än en fjärdingsväg från kyrkan till prästgården. Det var en väg, som dalkarlen kunde gå på tjugu minuter. Ingrid önskade
