Gång på gång bådo läpparna: »Låt mig inte gå!» Och för varje gång blev ångesten starkare och starkare.
Ingrid förstod ingenting, stod endast stilla, gripen av ett obeskrivligt medlidande.
Hon tyckte, att det måtte gälla mer än livet för den, som bad så, måtte gälla själva själens räddning.
Läpparna rörde sig inte mer, de stodo halvöppna i slapp förtvivlan.
Då de togo detta uttryck av slöhet, gav hon till ett utrop, tumlade ett par steg nedåt trappan. Hon kände igen dårens ansikte, just sådant hon nyss hade sett det. »Nej, nej, nej!» sade hon. »Det kan inte vara så, det får inte, det kan inte. Det är inte möjligt, att det är han.»
I samma stund var ansiktet borta.
Hon satt kanske en hel timme i den kalla trappan och grät i hopplös förtvivlan. Men till sist kom dock hopp till henne, ljust upplyftande hopp. Hon vågade åter lyfta upp sitt huvud.
Allt, som hade hänt, tydde på att hon skulle komma att rädda honom. Hon var ditförd fördenskull. Hon skulle få den stora, stora lyckan att rädda honom.
Inne i lilla salongen talade hennes nåd med jungfru Stava. Det lät rörande ömkligt, då hon bad jungfrun, att hon skulle övertala sonen att stanna ännu ett par dagar.
Jungfru Stava gjorde sig hård och sträv. »Be honom kan man nog,» sade hon, »men hennes
