Sida:En julsång på prosa.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

”Jag är ändå den oegennyttigaste af alla,” sade den förste talaren, ”ty jag nyttjar aldrig svarta handskar och går aldrig på begrafningskalas. Jag skall ändå gå med nu, bara någon annan följer med. När jag rätt tänker efter, var ändå jag hans bäste vän, ty vi stannade alltid, när vi möttes.”

Herrarne skingrade sig och bildade snart nya grupper. Scrooge kände dem och vände sig till anden, som om han väntade sig en förklaring af denne.

Skepnaden skred framåt ut på en gata. Dess finger visade på två personer, som mötte hvarandra. Scrooge lyssnade åter, ty han trodde, att han här skulle få förklaringen.

Äfven dessa begge män kände han fullkomligt väl. De voro handlande, mycket rika och högt ansedda. Han hade alltid bemödat sig om att ega deras aktning, nämligen i affärsväg, bara i affärsväg.

”Hur står det till?” frågade den ene.

”Hur står det till med er?” frågade den andre.

”Rätt bra,” sade den förste. ”Nå, hin fick hvad han skulle ha till slut ändå.”

”Ja, jag hör det,” svarade den andre. ”Bra kallt i dag.”

”Hvem kan vänta annat vid jultiden? Ni är väl ingen skridskoåkare, gissar jag.”

”Nej, nej; jag har annat att tänka på. God morgon!”

Eljest icke ett ord. Sådan var deras helsning, deras samtal och deras afsked.

Scrooge tycktes i början finna det underligt, hvarför anden ansåg ett till utseendet så vanligt samtal för någonting vigtigt; men snart insåg han, att någon hemlig betydelse kunde ligga der under, och denna bemödade han sig att utfundera. Svårligen kunde samtalet syfta på Jakobs, för detta kompanjonens död, ty denne tillhörde det förflutna, och den ande, i hvars sällskap Scrooge befann sig, var en framtidens ande. Icke heller tyckte han, att samtalen kunde lämpas på honom sjelf. Han tviflade likväl icke, att, hvad de än syftade på, en lexa för honom fans deri, och han föresatte sig derför att vara noga uppmärksam på allt, som han sett, men framför allt observera sin egen skuggbild, när denna skulle visa sig. Han hoppades nämligen, att det sätt, hvarpå hans eget framtida jag skulle uppföra sig, äfven borde gifva honom nyckeln till gåtan, som han nu icke kunde lösa.

Han såg sig om efter sin egen bild; men i hans vanliga hörn stod en annan, och ehuru klockan visade på den timme, då han alltid brukade infinna sig på sin plats, såg han likväl icke sig sjelf bland de många personerna på Börsen. Detta föreföll honom likväl icke besynnerligt, ty han hade ju föresatt sig att bli en annan menniska, och derför trodde och hoppades han sig redan i detta försummande af börstimmen se ett verkställande af sin föresats.

Skepnaden stod bredvid honom, lugn och mörk, med utsträckt hand. När han uppvaknade från sitt grubbel, trodde han sig efter handens riktning och andens ställning kunna sluta, att de osynliga ögonen voro skarpt riktade på honom. En kall rysning ilade genom märg och ben på honom.

De lemnade den bullrande platsen och begåfvo sig till en mindre besökt del af staden, der Scrooge aldrig varit förut, ehuru han väl kände trakten och det elaka rykte, den hade om sig. Gatorna voro smutsiga och smala, bodarna och husen eländiga, menniskorna, som bodde der, halfnakna, obehagliga att åse, nästan alla druckna. Ur förstugor och gångar framträngde en lukt som ur kloaker. Hela qvarteret var uppfyldt med brott, orenlighet och armod.

Djupt inne i detta skändlighetens näste syntes under ett framskjutande tak en låg bod, der jern, lumpor, flaskor, ben och fett afskräde upphandlades.

På golfvet derinne lågo högar af rostiga nycklar, spikar, kedjor, jernkrampor, filar, vigter och annat gammalt jern af allehanda slag. Hemligheter, hvilka få torde haft mod att utspana, lågo dolda under berg af illaluktande lumpor, massor af härsknadt fett och högar af ben. Midt ibland de härligheter, med hvilka han dref handel, satt utmed en spisel, uppförd af gammalt tegel, en gråhårig skälm, som säkerligen sett sina sjuttio år, och sökte skydda sig mot den kalla luften med ett slags skärm bestående af ett förhänge af allehanda lumpor, som hängde på ett streck. Der satt han och rökte sin pipa i allsköns maklighet.

Scrooge och anden infunno sig hos denne man, just som en gammal qvinna med ett tungt bylte smög sig in i boden. Men knapt hade hon hunnit in, förr än en annan qvinna infann sig med en annan börda af samma slag, och tätt efter dem följde en man i luggsliten, svart rock, och