”Min bäste herre,” sade Scrooge, i det han skyndsamt gick emot honom och fattade bägge hans händer, ”hur står det till i dag? Jag vill hoppas, att ni hade god tur i går. Det var mycket ädelmodigt af er. Lycka till god jul, sir!”
”Mr Scrooge?”
”Ja,” sade Scrooge, ”så är mitt namn, och jag fruktar, att det namnet inte ljuder väl i edra öron. Tillåt mig emellertid be er om ursäkt. Och vill ni ha den godheten” – här hviskade Scrooge några ord i örat på mannen.
”Nå, Gud bevare mig väl!” utropade den andre häftigt; ”bäste mr Scrooge, är det ert allvar?”
”Det är mitt allvarligaste allvar; inte en fyrk mindre! Jag försäkrar, att många resterande småskulder är innefattade i denna summa. Vill ni göra mig den vänskapstjensten?”
”Min bäste herre,” sade den andre och tryckte hans hand; ”jag kan inte uttrycka min tacksamhet för en sådan fri...”
”Åh, var god och säg ingenting om det! Gör mig den äran att helsa på mig! Vill ni göra mig den äran?”
”Med största nöje,” svarade den gamle herrn. ”Jag är oändligen förbunden och tackar tusenfaldt. Det är ett utsäde, som inte faller på hälleberget.”
Han gick i kyrkan och vandrade genom gatorna och såg på menniskorna, huru de beskäftigt sprungo fram och tillbaka, och klappade barn på hufvudet och gjorde tiggare frågor och tittade in genom köksfönstren på husen och fann, att allting kunde göra honom nöje. Aldrig förut hade han haft ens en aning om, att en spatsergång, att någonting i verlden kunnat göra honom så lycklig. Framåt middagen begaf han sig till sin systerson.
Han gick väl ett dussin gånger fram och tillbaka utanför porten, innan han fick mod att klappa på. Ändtligen gjorde han våld på sig och slog ett slag.
”Är din husbonde hemma, lilla vän?” frågade Scrooge den öppnande. ”Verkligen en liten söt flicka!”
”Ja, herre!”
”Hvar är han, mitt barn?” frågade Scrooge vidare.
”I salen, både han och frun. Jag skall visa herrn uppför trappan.”
”Nej, tack tack; han och jag äro gamla bekanta,” sade Scrooge, och redan hade han vredet till salsdörren i hand. ”Här går jag in, min flicka.”
Han öppnade långsamt dörren på glänt och tittade in. De bägge makarne stodo och betraktade bordet som var storståtligt dukadt, ty unga fruar äro mycket noga i sådana fall och vilja, att allt skall vara i sin ordning.
”Fredrik!” sade Scrooge.
Men kors hvad den unga frun blef rädd! Scrooge glömde i detta ögonblick, att hon under blindbocksleken försigtigt suttit i soffhörnet med en pall under fötterna. Hade han kommit ihåg det, skulle han nog aktat sig.
”Bevare oss väl, är det möjligt, onkel!” ropade Fred.
”Jo jo men; det är allt jag, onkel Scrooge. Jag ämnar äta middag hos er. Får jag komma in, Fred?”
Om han fick komma in! Fredrik skakade hans hand så att den kunnat lossna från armen. Inom fem minuter var gubben hemmastadd. Ingenting kunde vara hjertligare. Hjertlig var ocksa unga frun; likaså Topper, när han kom, och den frodiga systern, och alla som kommo. Präktiga menniskor, dito lekar, dito enighet! Här bodde sällheten.
Men tidigt, mycket tidigt morgonen derpå var Scrooge på sitt kontor; han ville komma först och se Bob Cratchit komma för sent; det var någonting, som han högeligen önskade. Så skedde äfven. Klockan slog nio, och ingen Cratchit syntes till. Hon slog en qvart; ingen Cratchit. Han kom fulla aderton och en half minuter för sent. Scrooge satt på sin stol och hade slagit upp dörren på vid gafvel för att se, när Cratchit skulle komma.
Hatten hade Cratchit tagit af sig, innan han öppnade dörren, och yllesjalen likaså. I en blink satt han på sin stol och lät pennan löpa, som om han på en timme ville försöka göra fem fjerdedels timmars arbete.
”Hvad!” brummade Scrooge med sin vanliga röst, så godt han var i stånd att härma sig sjelf numera; ”hvad skall det betyda, att herrn kommer så sent?”
”Jag ber om ursäkt, sir,” sade Bob. ”Tyvärr har jag kommit något för sent.”
”Något för sent?” fortfor Scrooge; ”jo, jo men. Var nu god och stig hit, herre!”
