Sida:En julutställning i Nordiska museet – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
250
SMÄRRE MEDDELANDEN.
En julutställning i Nordiska Museet.

Till julen blef i rum 34, invid skråafdelningen, anordnad en tillfällig julutställning, omfattande julkärfvar och julhalmfigurer, julbockar, julkronor, julstjärnor, julbröd och brödstämplar m. m.

Utställningens syfte var, såsom lätt inses, det att väcka intresse för såväl återupplifvande eller fortsatt utöfning af våra gamla julseder som ock att egga till iakttagelser och uppteckningar af dessa gamla bruk samt insamlande af därtill hörande föremål. Ehuru några fotografier icke utställdes, bör detta utmärkta medel att åt framtiden bevara det, som hotar försvinna, vid antydda samlande ingalunda lämnas obeaktadt.

För den, hvilken önskar erhålla en mer vetenskaplig syn på utställningen, må här helt skematiskt den till grund för densamma liggande tanken påpekas. Denna var att visa vår folkliga, ursprungligen hedniska juls nära samband med en forntida skördehögtid. Har julen ock i kalendern, såsom Snorre Sturlason angifver, öfvertagit namnet af den hedniska midvinterfesten, så är det dock alldeles uppenbart, att den hämtat allra största delen af sin forntidsartade innebörd från den högtid, som firades inemot vinterns ingång efter fullbordad skörd och trösk. Ty med en skördehögtid står julen fortfarande inom folksed och folktro i ett innerligt samband såsom en förmedlare från skörden till det nya årets utsäde. Otvifvelaktigt har redan under slutet af hednatiden midvinterblotet haft en liknande roll, eftersom det heter, att det skedde för grodd eller gröda. Den dödskult, som sedan en aflägsen forntid anknutit sig till julen, finner ock i julens ursprungliga egenskap af skördefest en fullt tillfredsställande förklaring. Äfven de döda skulle hafva sin anpart af skördens välsignelse, och hos ett flertal åkerbrukande folk är därför skördehögtiden samtidigt en fest för deras aflidna stamförvanter.

Se vi först på de utställda halmföremålen, finna vi i de tre »lyktnekarna» (sist skördade kärfvarna) från Värmland (se Fataburen 1908, s. 79) ett ojäfvigt vittnesbörd om ofvan antydda förhållande. Från skörden förvarades dessa till julen för att då utdelas såsom ett kraftmedel åt bo-