darrade: „Hur kunde han bära sig så illa åt, så hon såg det till på köpet?“
Tom var emellertid alldeles oskyldig till denna förolämpning och brukade alltid nicka åt Polly när de möttes, men hittills hade det alltid fallit sig så att han varit ensam, och det var därför Polly blev så djupt sårad, helst hon aldrig tyckt om Trix.
Innan hon fick ögonen klara, och kunde behärska sina anletsdrag, mötte hon en herre som tog av sig hatten och hälsade henne artigt och småleende:
„God morgon, miss Polly, det var roligt jag träffade er“. Med en plötslig förändring i ton och sätt tillade han: „Ber om förlåtelse — har någonting hänt — kan jag vara er till någon tjänst?“
Det var nu mycket bakvänt, men kunde inte hjälpas, och Polly hade inte annat att göra än säga sanningen och tyda saken till det bästa.
„Det är mycket enfaldigt, men det gör mig ont att bli sedd över axeln av mina gamla vänner. Men jag tänker jag blir väl snart van därvid.“
Mr Sydney såg sig tillbaka, igenkände paret som gått förbi, och vände sig om med ett uttryck av ovilja. Polly trevade efter sin näsduk, och utan att säga ett ord tog han både boken och paketet från henne, en liten artighet som betydde rätt mycket just då. Polly insåg det och kände sig tröstad; hastigt avtorkande de förrädiska tårarna, skrattade hon och sade muntert: „Seså, nu är det bra igen; tack så mycket, och besvära er inte mera med mina paketer.“
„Jag försäkrar er, de besvära mig inte, och den här boken erinrar mig just om vad jag ämnade säga. Har ni en timme ledig för min lilla systerdotter? Hennes mamma vill att hon skall börja spela och har bett mig fråga?“
