„Den är rysligt fin, riktigt, underbar, men utomordentligt söt också skall du se. Trix tror att jag ämnar klä’ mig i blått och har skaffat sig en grön för att skada effekten av min, som hon sagt åt Belle, då vi naturligtvis äro mycket tillsammans. Det var ju mycket snällt av henne! Belle kom och talte om det för mig i tid, så att jag hann skaffa mig skärt, och min älskvärda syster blir således lurad på konfekten. Seså, nu är jag färdig! Ja, det är förtjusande! Inte sant, Polly?“ Och Fanny steg upp för att taga resultatet av frisörens långa arbete i skärskådande.
„Du vet att jag inte sätter något synnerligt värde på grann koaffyr, utan tycker bäst om när du har ditt hår som vanligt. Men det skall väl vara så där, kan jag tro, och då har man ingenting att säga.“
„Naturligtvis. För resten, barn, har jag bränt och friserat mitt hår, så att jag ser ut som ett åkerspöke med det i dess naturliga tillstånd och får lov att snygga det så gott jag kan. Sätt nu blommorna just här“, såde Fanny och lade en skär camelia i ett bo av lockar samt stack en daphnekvist bakuti håret.
„Nej, Fanny det duger inte, det ser rysligt ut“, utbrast Polly, som gärna ville meddela litet skönhet åt sin väninnas bleka ansikte genom en smakfull anordning av blommorna.
„Det kan inte hjälpas; det brukas så, och så måste det vara“, svarade Fanny och planterade en ny kvist i det upptornade håret.
Polly kvidde i tysthet och erbjöd icke sitt råd vidare, och när Fanny var färdig från topp till tå, beundrade hon allt vad hon uppriktigt kunde beundra, och sökte dölja vad hon tänkte. Men hennes öppna anletsdrag förrådde henne, och Fanny vände sig plötsligt till henne, sägande:
„Du kan så gärna sjunga ut, Polly, ty jag ser på dina ögon att det är någonting du inte tycker om.“
112
