„Bevara mig väl, inte har jag gjort honom någon tjänst; han är så stolt att jag inte får“, svarade Tom.
„Men du gör det ändå på många sätt; i kväll till exempel. Tror du jag inte vet att de nya kläderna han fått skulle kostat bra mycket mer om inte din skräddare hade gjort dem. Han är bara en gosse och förstår inte sådant där ännu, men jag känner till ditt sätt att hjälpa stolta människor, så att de inte komma underfund med det, och jag tackar dig Tom, tusen tack.“
„Nej, seså Polly, det går aldrig an. Vad förstår du dig på skräddare och universitetsförhållanden?“ sade Tom och såg så brydd ut som om hon kommit på honom med någonting straffvärt.
„Jag förstår mig inte på mycket, och det är just därför jag är mycket tacksam för din välvilja mot Will. Jag bryr mig inte om vad de prata om dig, jag vet i alla fall att du icke narrar honom till några dårskaper, utan hjälper honom till rätta för min skull. Du vet jag har förlorat en bror, och Will har tagit Johns plats hos mig numera.“
Då Tom såg tårar i Pollys ögon vid dessa ord, svor han en förfärlig ed inom sig att han i nöd och lust skulle visa sig såsom Wills vän och hjälpa honom till rätta för Pollys skull, fullkomligt medveten hur föga lämplig han var för rollen av Mentor.
„Jag skall göra vad jag kan“, sade han hjärtligt i det han tryckte den hand hon räckte honom, med en blick som förvirrade henne, och visade att han kände sig gripen av hennes vädjande till hans heder och att den oerfarne Will hädanefter kunde vara trygg för alla frestelser, vari han eljest kunde hava blivit lockad av Tom.
„Seså där! Nu skall mamma få det här att taga in sina piller uti; det är just vad hon vill ha, och det gläder henne när
