du är verkligen bländande!“ kände hon att „roligheten“ avgjort tagit sin början.
„Tänk vad Polly skulle bli för en vacker brud!“ sade Rosa som ömson betraktade de bägge flickorna och försökte bestämma sig huruvida hon skulle ha en blå eller vit kappa, när hon blev stor och skulle gå på operan.
„Jo, säkert! Tillåt mig gratulera, mrs Sydney“, tillade Tom med en ceremoniös bugning och en skalkaktig blick på Fanny.
„Fy! Hur kan du vara så elak?“ utbrast Polly, som blivit rödare än hennes ros.
„Om vi ämna oss på teatern i kväll, är det bäst vi ge oss av; vagnen har redan väntat en stund“, anmärkte Fanny kallt och seglade ut ur rummet med en ovanligt storståtlig hållning.
„Tycker du inte om det, Polly?“ viskade Tom medan de gingo utför trapporna.
„Jo, mycket.“
„Du gör så tusan heller!“
„Skulle jag inte det, när jag är så förtjust i musik?“
„Jag talar om Sydney.“
„Jaså, men inte jag.“
„Det är så gott du lägger an på honom.“
„Jag skall tänka på saken.“
„O, Polly, Polly, vad skall det bli utav?“
„En kullerbytta på gatan, tycks det“, svarade Polly, då hon halkade på fotsteget, och Tom stannade mitt i sitt skratt och hjälpte henne upp i vagnen, där Fanny redan tagit plats.“
„Här är glans!“ tänkte Polly då hon for framåt med samma känsla som Cendrillon erfor, då hon i pumpan åkte till sin första bal, med den skillnad, att Polly hade två prinsar att tänka på, medan stackars Cendrillon vid tillfället icke hade någon. Fanny tyckts icke hågad att prata, men Tom fortfor på ett så löjligt sätt, att Polly lät honom veta att hon icke ville höra på
