„Jo, tyst“, tillade hon efter ett ögonblick. „Polly har fridag i dag. Jag kan gå och hälsa på henne, och är det verkligen något allvar med i leken, skall jag nog få veta det.“
Fanny sänkte sitt ansikte i sina händer med en liten darrning då hon yttrade detta; därefter steg hon upp, blek och beslutsam som om hon ginge till mötes en förfärlig straffdom, och påsättande sina överplagg skyndade hon bort till Polly så fort som hennes föreställning om det passande kunde tillåta.
Lördagsförmiddagen var Pollys städningsdag, och Fanny träffade henne med en näsduk på huvudet och ett stort förkläde framför sig, just som hon lade sista hand vid rengöringen av det lilla, nätta rummet, som var så friskt och rent som det kunde bli med vatten, luft och ett par händer.
„Allt klart att ta emot främmande. Jag skall bara slänga utav mig uniformen, så blir Polly pigan genast Polly husmor. Det var riktigt snällt att du kom så tidigt, tag av dig nu. Återigen en ny hatt! En sådan överdådig unge! Hur mår mamma och lilla Rosa? Skola vi inte göra en liten promenad, det är så vackert väder?“
När Polly höll upp med sin välkomsthälsning hade hon fått Fanny bredvid sig på den lilla soffan och smålog åt henne så frestande, att Fanny icke kunde hålla sig från att småle tillbaka.
„Jag kom för att se vad du haft för dig på senaste tiden. Du kommer inte och talar om det och jag började just bli orolig för dig“, sade Fanny och blickade in i de klara ögonen framför sig.
„Jag har haft så bråttom, och jag visste du inte skulle intressera dig för mina förehavanden, ty de äro inte av det slaget, du tycker om“, svarade Polly.
158
