gjort vägen så angenäm. Hon suckade över det bakvända i förhållandena i allmänhet och jämrade sig litet över sina egna sorger särskilt, men på det hela taget bar hon sin förlust bättre än hon väntat, ty jämte sina egna bekymmer fick hon snart även andras att avhjälpa, och sådant lättar mera än floder av saknadens tårar och timmar av sjuklig klagan.
Hon undvek Fanny ett par dagar, men vann ingenting därpå, ty så snart den unga damen hörde talas om Sydneys plötsliga avresa, gav hon sig ingen ro, förrän hon fått veta anledningen, och en afton i den för ömma förtroenden lämpliga skymningsstunden begav hon sig bort till Polly.
„Vad har du haft för dig på senaste tiden?“ frågade Fanny med tillkämpad fattning och avvaktande dagsljusets avtagande med brinnande otålighet.
„Jag har drivits hit och dit som vanligt. Vad nytt hos er?“ frågade Polly med en förkänsla att någonting skulle komma, och nästan glad att få slut på saken.
„Ingenting särskilt. Trix behandlar Tom på ett skamligt sätt, och han är tålig som ett lamm. Jag har rått honom att slå upp och inte längre låta henne plåga honom, men han vill inte, då hon blivit lurad en gång förut och han tycker det är simpelt.“
„Kanske att hon slår upp?“
„Det betvivlar jag visst inte, om någonting bättre skulle yppa sig. Men Trix börjar bli passé, och det skulle inte förvåna mig, om hon höll honom fast av pur elakhet, om ingenting annat.“
„Stackars Tom, vilket öde!“ sade Polly med en veklagan som skulle vara komisk, men lät så sorglig, att hon insåg att den var misslyckad, och sökte dölja sin förlägenhet med ett skratt, i det hon yttrade: „Om du kallar Trix passé vid tjugutre år, vad skola vi då bli allihop vid tjugufen.“
