Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Gör du det alltid?“ frågade hennes väninna och lutade sig framåt med ett oemotståndligt begär att återfå den kärlek och det förtroende hon åtnjutit av Fanny, och som voro henne alltför dyrbara för att utbytas mot en liten flyktig böjelse eller den ofruktbara äran av att gillra en fågel, för att nyttja Trixs eleganta uttryck. Fanny förstod nu allt och kastande sig i Pollys armar utbrast hon under en ström av tacksamma tårar:
„O, min goda, älskade Polly, gjorde du det för min skull?“
Och Polly tryckte henne intill sig, sägande med sitt ömma tonfall:
„Jag ville inte att en älskare skulle skilja detta vänpar, om jag kunde hindra det.“
