allvarsam och besynnerlig ut. Jag ville gå in till pappa när han kom ner, men han stängde igen dörren och sade: ’Inte nu, min flicka lilla’, och då satte jag mig här för att vänta och se vad som skulle bli utav, och så kom Tom hem. Men när jag sprang emot honom för att tala om det, sade han: ’Gå din väg, och bråka inte med mig’, och så tog han mig i axlarna och körde ut mig. Herre Gud! Allting är så besynnerligt, att jag inte vet vart jag skall vända mig“. Rosa började gråta, och Polly satte sig på trappan bredvid henne och försökte trösta henne, medan hennes egna tankar voro fyllda av en obestämd fruktan. Plötsligt öppnades dörren till matsalen och Toms huvud syntes däri. En enda blick visade Polly att någonting var på färde, ty den omsorg och elegans som vanligtvis röjdes i hans yttre var alldeles försvunnen. Hans halsduksknut satt uppe under ena örat, hans hår var i oordning, den avgudade mustaschen hade ett vårdslösat utseende och hans ansikte ett uttryck av sorg, harm och blygsel; även hans röst förrådde sinnesrörelse, ty i stället för den artiga hälsning, varmed han vanligtvis hedrade henne, tycktes han hava återfallit i den kärva ton han nyttjat som pojke, och allt vad han sade, var:
„Hör hit, Polly!“
„Hur är det med dig?“ svarade Polly.
„Jo, tack, jag är i ett förbannat klister; skicka upp ungen och kom in, skall du få höra“, sade han, liksom om han längtat att anförtro sig åt någon och välkomnat den kloka Polly såsom en särskild försyn.
„Gå upp, Rosa lilla, och roa dig med den här boken och knäcken som jag lagat till åt dig, så är du snäll“, viskade Polly, då Rosa gnuggade tårarna ur ögonen och stirrade på Tom med sina stora, forskande ögon.
