Polly satte sig ned, både orolig och tillfredsställd. „Jag hoppas jag gjorde rätt“, sade hon för sig själv. „Jag kunde inte tåla att han skulle dra sig undan och synas feg.“
Sedan satt hon tyst bredvid den halvöppna dörren och hörde mumlandet av Toms röst tvärs över salen med den varma förhoppning att hans far inte var alltför sträng mot honom. Han tycktes avlägga sin bekännelse hastigt och med fast röst utan att avbryta förrän han hunnit till slutet; därpå hörde Polly rösten av mr Shaw, som yttrade några få ord, varvid Tom uppgav ett högt utrop liksom han blivit överraskad. Polly kunde icke urskilja ett ord av vad som sades, och satt därför stilla, undrande vad som försiggick mellan far och son. En plötslig tystnad tycktes följa på Toms utrop, och därefter talade mr Shaw ånyo och länge i en låg, allvarsam ton, så olik den vreda stämma hon väntat att få höra, att hon blev oroligt, ty mr Shaw brukade vanligtvis „snusa upp Tom och förlåta honom“, som Rosa sade. Om en stund hördes Toms röst som tycktes göra några ivriga frågor, varpå han erhöll korta svar. Därefter inträdde en gravlik tystnad i rummet, och ingenting hördes utom det utanför sakta nedfallande vårregnet. Men plötsligt hörde hon ett buller och Tom yttrade tydligt:
„Låt mig skicka hit Polly.“
Han kom ut och såg så blek och eländig ut, att Polly blev rädd.
„Gå och säg honom ett vänligt ord, jag kan det inte; stackars gamla pappa, om jag bara vetat detta!“ och till Pollys djupa grämelse kastade han sig ned på en stol och lutade huvudet mot bordet, liksom hade han blivit träffad av en olycka som han icke förmådde bära.
„O, Tom, vad är det?“ utropade Polly och skyndade fram till honom så full av fruktan att hon knappt vågade tala.
186
